Framtiden för Polens städer – En samhällsplanerares perspektiv





Agata Tward är arkitekt och stadsplanerare. Hon är knuten till fakulteten för arkitektur vid Politechniki Śląska (Schlesiens tekniska universitet) och medlem av det polska sällskapet för stadsplanerare – Towarzystwo Urbanistów Polskich. 

Hon är också med och driver designstudion 44STO. Hon har arbetat med tillgängliga bostäder och alternativa typer av bostadsprojekt. Agata Twardoch har publicerat en mängd artiklar i branschtidningar och forskar, arrangerar workshops om design och håller föreläsningar för att öka intresset för arkitektur. I sitt arbete med att utforma offentliga miljöer jobbar hon både med utvändig arkitektur och inredningsdesign. Agata är en stark förespråkare för bostadskooperativ, främjar kollektivboenden och allas rätt till bostad. Förra året kom hon ut med boken ”System do mieszkania” (System för bostäder) om framtidens bostadsutveckling.


Städers behov av utveckling är ytterst skiftande och behöver inte alltid bara handla om rumslig utveckling. Universell design bör ta hänsyn till de problem som följer av en mycket stor mångfald. En stad ska vara inkluderande och fungera för precis alla användare.
 

Skulle du hålla med om att samhällsplanering har funnits i alla tider?
Det beror på vad vi menar med samhällsplanering eftersom samhällsplanering faktiskt är en vetenskap som handlar om utformningen av städer. Människans första bosättningar var ju initialt inga städer. Men om vi pratar om att forma sin yta eller en önskan att få ytan att fungera för människor, eller ge den någon typ av form i vid bemärkelse, så var redan de första bosättningarna definitivt en modell.

 

Som du säger handlar samhällsplanering om hur vi planerar städer och bostäder, hur dessa tillkom och deras utvecklingshistoria. En naturlig undran är vilken inverkan samhällsplanerare har på planeringen av städer och trivseln för dem som bor i dem?
Samhällsplanerare arbetar med en rad olika saker. Planeringen äger rum på många nivåer. Det börjar på den nationella nivån, sedan den regionala och lokala. Därefter följer designelement i stadsrummet som till exempel torg och parker. Sedan jobbar samhällsplanerare förstås även med analys och teori. Men när det gäller städer och kvaliteten på städerna skulle samhällsplanerare i en idealisk värld ha betydligt större inflytande än de har idag. Men i vårt nuvarande juridiska och organisatoriska system är det här inflytandet påtagligt begränsat.

I dagsläget behöver man till exempel ingen särskild licens för att få utforma detaljplaner. En detaljplan fokuserar på vilka konstruktioner som kan uppföras på en specifik plats, vilka funktioner de ska ha och på intensiteten och tätheten på den aktuella ytan. Men detaljplanen bringar inte ordning i området, de klarar inte riktigt av att strukturera området Det kan få oss att undra vilken roll samhällsplanerare har. Jag påstår verkligen inte att en samhällsplanerare är någon slags allvetare som kan bestämma allt på egen hand. Det är trots allt ett jobb som innefattar samarbete, förhandlingar och att ta hänsyn till en mängd olika synpunkter. I vårt system saknas den verkliga befogenhet som krävs för att skapa de kompakta, strukturerade bostäder som i västra Europa börjar med generalplaner.


 
Vad är de största svårigheterna när man planerar städer och vilka faktorer begränsar utvecklingen av dem?
Det är faktiskt två separata frågor. Jag börjar med den andra. Låt oss för ett ögonblick fundera över om utveckling verkligen ska utgöra kärnan i samhällsplanering. Med tanke på att Polens befolkning minskar bör vi ställa oss frågan om våra städer verkligen behöver växa. Behovet av utveckling kan variera, och de processer som är igång skiljer sig väldigt mycket mellan stora och små städer. Ska till exempel Lodz (Polens tredje största stad) med ett stadigt minskande invånarantal fortsätta att växa fysiskt? Man har under många år tagit fram detaljplaner i övertygelsen att den enda möjliga utvecklingen är kvantitativ utveckling, i planer som medgett tätbebyggda bostadsområden. Vi samhällsplanerare skulle vilja sätta stopp för den här utvecklingen.

På frågan om begränsningar vill jag återigen ta upp bristen på befogenhet och verktyg. Samhällsplanerare bör vara involverade vid framtagandet av planer. Tyvärr ligger ansvaret för planeringen på de lokala myndigheterna, och samhällsplanerare ses bara som experter som kan bidra med support. Till råga på allt har vi ett nyliberalt och allt mer tillåtande system, vilket redan från början missgynnar samhällsplanerare. 

 

I vissa fall kan det ju vara befogat att begränsa den fysiska utbyggnaden av städer. Innebär det att man kan säga att samhällsplanerare är mer involverade i förändringar av befintliga urbana strukturer?
Absolut, och det är ofta den största utmaningen. Det handlar om frågor som hur man väcker liv i städer på gränsen till kris, hur man förbättrar livskvaliteten, och hur man ska hitta en nisch för de städer som tappar invånare och har förlorat det där unika som en gång lockade folk och fick dem att stanna kvar. Det är mycket svårare att hantera och utnyttja den befintliga strukturen på ett sätt som hänger ihop. Det handlar alltid om en mix av ägarskapsfrågor, sociala problem och försämrad infrastruktur. Det är en gordisk knut som är svår att lösa – och är definitivt en av de största utmaningarna.

Gamla industriområden är också värda att nämna här eftersom de fortfarande ofta ligger innanför stadsgränsen. Det finns en växande önskan att utnyttja dessa områden på ett sådant sätt att de utvecklas i redan utbyggda miljöer. Inom samhällsplanering finns det till och med ett namn för det här – brownfields. Den här typen av åtgärder begränsar den fysiska utvecklingen genom att bevara grönområden, öppna ytor, värdefulla naturområden och platser med andra viktiga funktioner.

stads_nyhet.jpg

Människor bryr sig allt mer om ekologi och att respektera naturen. Hur viktigt är detta ur en samhällsplanerares perspektiv?
Jag skulle säga att det är centralt. Inte bara för en samhällsplanerare, utan för synen på stadens funktion rent generellt. Här bör samhällsplanerare fungera som ett slags förkämpar. För dem är det uppenbart hur viktig naturen och dess system är, och de har länge pratat om och försökt övertyga folk om detta. Men i takt med att ämnet får allt större uppmärksamhet känns det som om behovet att övertyga folk minskar mer och mer. Jag kan inte föreställa mig att någon bortser från de här aspekterna.

 

Hur viktiga är de sociala faktorerna i dagens samhällsplanering, till exempel när det gäller olika generationer av invånare, kulturella och sociala grupper?
Kort sagt, allt viktigare. Vi har redan gått ifrån den samhällsplanering där man uteslutande förlitade sig på experter, med modernismen under efterkrigstiden som exempel. Då ansåg man att en stad skulle planeras med utgångspunkt från vissa funktioner. Men det visade sig att detta inte fungerar, vi behöver lösningar som är mer sammanhängande. Grunden för samhällsplanering är omtanken om infrastruktur, ekonomi och kulturarv, om naturfrågor och om samhället och invånarna.

Faktum är att det talas alltmer om att universell design ska ta hänsyn till en mycket stor mångfald. För det första om kulturell och religiös mångfald, för det andra om sociokulturella könsskillnader och slutligen om åldersskillnader med tanke på vår åldrande befolkning. Tanken är att staden ska vara inkluderande och fungera för alla användare. Den ska ta hänsyn till behoven hos personer med funktionsvariationer. Med så många skiftande behov är det viktigt att utformningen sker i samarbete med lokalsamhället, i form av samråd och djupintervjuer. Det bidrar till att i så hög grad som möjligt involvera framtida användare i planerings- och designprocesserna, och säkerställer att invånarnas behov företräds på bästa sätt.

 

Hur kommer städerna att se ut i framtiden, säg om tio år?
Tio år är inte så långt fram. Jag tror inte att de kommer att skilja sig så mycket från idag. Är dagens städer så annorlunda jämfört med för tio år sedan? Det finns förstås en del trender, en sådan är definitivt omsorgen om miljön.

 

Så hållbar utveckling är en sak?
Hållbar utveckling, absolut. Men det finns ett annat koncept som tar ett mycket vidare grepp. Jag föreslår att vi istället talar om hållbar samhällsplanering. Tanken på hållbar utveckling går dessutom tillbaka ända till 1983, så det är något vi har försökt genomföra ganska länge nu. Idag har vi mycket bättre teknik och behovet av tillväxt har minskat något, så jag tror definitivt att vi kommer att se mer av det. Det är viktigt för att den här förändringen ska bli på riktigt, inte bara på ytan i form av grönska och gröna tak. Jag hoppas också på en fortsatt utveckling av trenden med fotgängarvänliga städer, vilket kommer leda till en betydande minskning av bilanvändningen. Det här märks påtagligt i större städer där bilarna helt enkelt inte passar in längre.

I Warszawa, till exempel, är det helt uteslutet att alla kör bil. Det är helt enkelt inte fysiskt möjligt, för att inte tala om London, Paris eller Tokyo. Jag hoppas att den här trenden också ökar i mindre städer och leder till bättre och modernare kollektivtrafik. Jag fortsätter också hoppas att städerna ska blir mer och mer socialt sammanhållna, och erbjuda fler ekonomiskt överkomliga bostäder. Inte minst eftersom de här frågorna i allt högre utsträckning förekommer i den allmänna debatten. 

 

En annan viktig fråga är hur samhällsplanerare påverkar planeringen av infrastruktur och grönområden.
Det här är, som jag sa tidigare, beroende av på vilken nivå planeringen sker. På den överregionala nivån handlar detta om ekologiska korridorer, avrinningsområden och stadsventilation. På kommunal nivå är dagvattenfördröjning en mycket viktig fråga. Det här är ett problem som fått ökad uppmärksamhet på senare tid. Samhällsplanerare, arkitekter, lokala myndigheter och andra parter som är inblandade i planeringsprocessen behöver komma ihåg att göra staden mindre ”vattentät”. Målet är att hålla kvar så mycket vatten som möjligt på ytan – så att det antingen dunstar eller tränger ned i marken.

Man kan väl säga att det redan finns en medvetenhet om problemet men att inte mycket händer för att göra något åt det. Trots det hamnar allt mindre vatten direkt i kombinerade dagvattensystem – och det är bra. Vid nyinvesteringar används ofta någon form av fördröjningssystem. Det kan handla om enkla lösningar runt grönområden eller genomsläppliga ytor, men även om innovativa lösningar som biodiken, vattentorg eller regnvattenträdgårdar. En sak är säker – hanteringen av regnvatten i städer är en av de viktigaste frågorna sett till funktion och design.

 

Kan du ge exempel på en urban nymodighet någonstans i världen som kan vara värd att ta efter?
Det finns många så det är svårt att bara nämna en, men jag tycker om de lösningar man tagit fram i Wien. Wien har i åratal toppat listan över de bästa städerna att leva i. Det är ett skäl till varför jag tycker att det är ett bra exempel. Ett föredöme när det gäller urbant planeringsarbete som jag uppskattar mycket är det nya distriktet Seestadt Aspern, nära Wien. Det är ett utmärkt exempel på planering och genomförande. Det började med en idé, en generalplan, som i allmänhet är en utvecklingsplan uppdelad i steg där varje efterföljande steg kan modifieras efter behov.

Det första steget var att säkerställa kommunikationerna med centrala Wien genom att anlägga en tunnelbanestation. Först efter det började utvecklingen av angränsande områden. Givetvis hade man då redan detaljerade planer över tomter, vägar, grönområden och parker. Beslut fattades om placeringen av butiker, skolor, förskolor och andra delar som ingår i en mångfasetterad urban miljö. Naturen och behov av fördröjning ombesörjdes. Den lokala lagstiftningen garanterade överkomliga priser för en viss andel av lägenheterna. En del tomter avsattes för bostadskooperativ. På så sätt lade man redan från början grunden till ett område med mångfald.